Ångest

Vi hade avslutning i fredags. Fotoklassen på Kjesäter 2008-2009. Ett år som aldrig kommer igen. Ett år som bara är minnen nu.

Jag saknar er som fan alla redan...

Jag saknar våra filmkvällar och fester och fotopromenader och inställda lektioner och skrattattacker och picknicks och sällskapsspel i caféet.

Och jag saknar mitt pyttelilla rum i Flygeln.

Jag sitter på sängen i mitt barndomsrum hos mamma och pappa och tittar på ett dussintal självlysande plaststjärnor i taket. Varför sitter dom där? Jag var 18 när jag bodde här senast. När jag bodde här, i det gula huset, på riktigt. När jag inte bara mellanlandade för att packa om mina väskor och ge mig av till ännu ett nytt land. 18 år. Vilken jävla 18-åring har självlysande plaststjärnor i taket??